Gud ledde mig till Märta gamla psalmbok

En solig vårdag i maj for jag upp till Ängen i Gräsmark. "Ängen 9 km" stod det på vägskylten nere vid Norra Västerrottna.  Vägen dit var både lång och slingrig, men till slut kom jag fram till den lilla byn vid den vackra sjön. Jag letade efter ett särskilt ställe, en släktgård i skogen. Jag fortsatte uppför den stora backen, förbi Rokkmakkstugan och fortsatte på en skumpig grusväg in i skogen.

Jag åkte ganska långt  och såg ingenting annat än  jättehöga träd. Urgamla granar och björkar. Snart började jag ge upp. Jag kunde inte hitta den lilla stugan utan förlorade mig alltmer in i den djupa finnskogen. Det kändes nästan lite otäckt. Men långt bortom stock och sten hittade jag i alla fall en liten stuga.

 

Jag stannade bilen och klev ur. Knackade på och hörde en kvinnoröst svara, hon bad mig stiga in. Jag klev in och mötte två personer som satt vid ett bord i ett kök och drack kaffe. De såg ut att ha det ganska gemytligt. Kvinnan i huset  bjöd mig till bords och jag fägnades snart både bullar och goda kakor.

Jag berättade att jag var ute i släktforskningssammanhang och sökte min farfars fars gård. Vi pratade ganska länge om den gamla goda tiden, och till sist sa kvinnan: ”Du kanske är den där som skulle komma och hämta boken?” Jag förstod ingenting utan undrade vad hon menade. Då gick hon in i ett annat rum och hämtade en gammal sliten psalmbok. Visade mig den och berättade att hon köpt den på en bondauktion för många år sedan.

 

Boken hade hon sedan ställt i sin bokhylla, och där blev den kvar. Men för en tid sedan hade hon i alla fall plockat fram den och tänkt att slänga den. Men då fick hon en ingivelse, att det kanske kommer nån som den tillhör. ” Du kanske är den personen?” upprepade hon igen. Jag tog emot boken och läste på försättsbladet: ”Denna bok tillhör Märta Olsdotter i Södra Ängen”. Jag reagerade direkt. Inte på kvinnans namn, men  stället där hon bott. Södra Ängen var  ju huset jag letade efter, mina förfäders gård. Så jag sa att den kanske möjligen hade tillhört mina släktingar.

Jag tog emot boken, tackade och avlägsnade mig. For den långa slingrande vägen ner till Södra Västerottna och tillbaka till hotellet i Sunne. Några dagar senare var jag hemma i Kumla. Då fick jag till min stora förvåning se i min släktforskning att Märta Olsdotter var min farfars farmor. Boken var full av gamla tidningsklipp.

Jag öppnade boken och fann genast en sång jag kände igen. Det var som att Gud ville att jag skulle sjunga den och jag sjöng:

"Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans, och världen är frälsad, och segern är hans. Bortvältad är stenen och inseglet bräckt, och vakten har flytt för hans andes fläkt, och avgrunden bävar. Halleluja!"

Och då fick jag se att författaren till den gamla psalmen var Frans Mikael Franzén, kyrkoherde i Kumla 1811-1820, orten där även jag bodde. Några dagar senare berättade jag den märkliga händelsen i kyrkan jag tillhörde, och fick läsa några versar i den. Så kom Märtas gamla psalmbok till nytta igen. Jag tror att Gud log - min älskade pappa

"Sjung om min älskade son Jesus" sa Gud