Korta
böner
En som med all säkerhet gick till Riseberga bönhus, men som aldrig omnämns om detta i litteraturen är predikanten och sångförfattaren Emil Gustafsson. Och varför skulle han det, han var ju bara 24 år när efterföljaren Helgelseförbundet bildades (*).
Emils föräldrar omskrivs som läsare och varma kristna, och med tanke på att Riseberga bönhus bara låg 5 kilometer från deras bostad, är det självklart att familjen följde med den strida strömmen av väckelsefolk dit. Det var ju först i det nya samfundet som Emil blev känd, med sin kända sång ”Jubla nu mitt sälla hjärta” som han skrev 1887 och ”Ett stilla barnahjärta” 1892. Med all säkerhet tog han starka ungdomsintryck från Risebergarörelsen. Här följer en text av honom om konsten i att fatta sig kort i bönen, som han omskrev i sin bok ”Prisgiven åt Gud”
”Den som ingenting har att säga och den som talar utan intresse, talar ofta nog längst. Man säger, att predikanten har stor begåvning, och jag tror att denna gåva framträder som allra skönast under Andens inspiration då han säger mycket med få ord och hans tal är glödande av nit. Den är ingalunda begåvad som med många ord säger ingenting. ”Träd fram friskt, mål i munnen, sluta snart” säger Martin Luther. Det är en dygd som behövde uppodlas, att vara kortfattad.
Vad som gäller offentligt vittnande om Herren, gäller även bön i församlingen. Gud hjälpe oss att stå inför Gud! Jag erinrar mig återigen ett ord av Luther: ”Förbannad vare den predikant, som i kyrkan far efter höga, svåra saker och bär dem fram för folket, sökande sin egen ära eller viljande göra två eller tre lärda och äregiriga personer till behag, Om jag predikar i Wittenberg”, säger han. ”nedlåter jag mig på det djupaste, ser icke på de fyrtio doktorer och magistrar, utan på de hundratals barn och tjänare som äro där. För dem predikar jag, och vilja de andra ej höra, så står ej dörren öppen för dem.”
Detta är den frimodighet, som behövs under alla tider på en predikstol men också överallt i kristendomen framträdande. Bedårad av sin önskan att vara människor till behag har mången eljest allvarlig bedjare blivit en skrymtare och bedit såsom inför människor och inte inför Gud. Predika aldrig när du beder: Låt aldrig någonsin satan förleda dig att söka utvalda kraftiga ord för att slå an på folket eller söka pris av människor. Det är en helig sak att framträda inför den Helige.
Vilken sorglig musik i den store Gudens öron, då hans egna barn förställer sig och förlorar barnets enkelhet och öppna karaktär. Det är inter ”ande och liv” att göra bönen kraftig och anslående, utan att bedja och få, det är ande och liv . Bönhörelsen bestämmer bönens värde. Baals tjänare ropade högre och ansträngde sig mer än eldsprofeten. Inte den bön, som är mest anslående, utan den som nedkallar eld från himmelen, är av någon djupare betydelse för vår tid. Måtte Elias ande uppväcka en åkallan, som låter världen känna, att Herren äer Gud!
Den som är fostrad i öknen till umgänge med Gud, blåser alarm i en för yttre sinnen ”ljudlös trumpet!” (2 Mos 14:15). Bland de många som trängs och larmar omkring Jesus, är det endast få som vidrör hans klädnad- Må Gud bevara oss och göra våra hjärtan stilla! Jag såge gärna att alla ”bönekvarnar” nedbröts, och alla känslor. som driver omkring hjulen, uttorkades, och våra hjärtan uppmjukades genom gråt och syndabekännelse- Det skadar inte att genomgå n kurs i andlig torka, där så behövs, då människonaturen brunnar sinar ut, och själen ropar efter Gud liksom hjorten efter vatten.
Den nödställde fattar sig kort. ”Herre, hjälp, jag förgås!”. Jesus Davids son, förbarma dig över mig”. Så och dem beder i Anden: barnaskapets ande ropar; ”Abba Fader” (Rom 8:15) Anden och bruden, hon som känner brudgummens hjärta – Anden och bruden säger Kom” (Upp 22:17). Han tar sin älskade (Ef 1:6) med ett ögonkast (H. V. 4:9). Den nära bekantskapen inlåter sig inte i någon bevisföring. Marias bud är; ”Herre, se han som du har så kär ligger sjuk.” (Joh 11;3. Och Mose ropade och sade; ”O Gud, gör henne åter frisk” . (4 Mos 12:13)
Alla bibelns böner är korta. Herrens bön som innefattar alla våra behov, uttalas med sextiofem ord och är på samma gång uttryck för den troendes liv och tillbedjan. (Matt 6). Guds Ande lär oss inte allenast att tala utan även att sluta. Dessutom skulle det vara vara mindre ord och ande i våra bönemöten, om vi bad i kammaren. Men härmed förkastar vi naturligtvis inte ihärdig bön från den troende. Det är Guds vilja, att vi omtalar allt för honom. Men jag fruktar, att vi har alltför mycket av hedendomens ande i våra böner, ty hedningarna menar sig bli hördas för sina många ords skull. Guds Ande är bönen ande. Han förkastar en mängd överflödigas, tomma ord och gör sak i bönen: Han håller inga föredrag, som en del kristna gör, när de skall bedja, och arbetar inte på att övertyga och beveka en far, som vet vad vi behöver.
Långa böner är ofta nog medel i satans hand att hindra Guds verk och utsläcka den Helige Ande. Det är hemskt att bedja så, att den Helige Ande flyr, och syndaren förhärdas, Varför beder du? Herre lär oss bedja!”
Emil Gustafssons starka intryck av Risebergarörelsen blev troligen en inspirationskälla till både hans texter och sånger
*Intressant är att Helgelseförbundet nämner ytterst lite om Risebergarörelsen i sin litteratur, trots att de var en tydlig fortsättning på Risebergarörelsen. 1886 upphörde verksamheten på Riseberga för att redan året därpå följas av närliggande Torpkonferensen och Helgelseförbundet. Den nya rörelsen skapade inte några egna församlingar förrän in på 1930-talet. Man ville bara vara en fri väckelserörelse i kristenheten, precis som målsättningen var i Risebergarörelsen. Flera av ledarna på Riseberga blev också ledare i Helgelseförbundet, ex Torps ägare Edvard Hedin som fick uppleva Andens dop på Riseberga, ordförande på Riseberga Carl Johan Axel Kihlstedt som blev Helgelseförbundets teolog och bönhuset ivrige predikant August Carlesson som blev en självklar talare på Torp. Något att tänka på när man denna midsommar möts till den 137:e Torpkonferensen. Midsommarkonferenser hade man också haft på Riseberga. Men av den gamla andan från Riseberga finns nog idag ingenting kvar på Torp, nu när man blivit en modern och samhällstillvänd rörelse. Men sina rötter har de i Riseberga, sen får författarna glömma vad de vill