Riseberga bönhus

From tidning påverkade väckelsen

De som kom till Riseberga bönhus  var väl insatta i Bibeln. Men de läste inte bara Bibeln och Luthers katekes utan också en tidning som hette Pietisten. En skrift som kom att ha stor betydelse för den framväxande väckelserörelsen I Sverige.

Alltihop började 1829 med att skotten och metodistpastor George Scott utsågs av The Wesleyan Methodist Missionary Society  i London att bedriva verksamhet bland engelskfödda personer i Stockholm, som antagit  den wesleyanska väckelsen. Han var presbyteriansk präst men hade 1827 tagit så starka intryck av wesleyanerna, metodisterna som de kallades för sin sina inrutade vanor, att han han anslutit sig till dem. George och en Samuel Owen kom till Stockholm 1830. De inredde en paviljong i Gamla Stan till kapell. Omkring 300 kom till mötena som hölls på lördagkvällar. Förutom en predikan firade de nattvard. Men det skulle de inte ha gjort för i Svrerige rådde  konventikelplakatet, en lag utfärdad av Statskyrkan som förebjöd folk att samlas till bön om inte en svensk präst var närvarnande. Statskyrkan var nämligen rädda för att villolöror skulle spida sig. Främst gällde detta vuxendöpare.

Statskyrkan såg med mycket oblida ögon på verksamheten som de ansåg bröt mot svensk lag.  Helvetet bröt loss när Scott även böjade hålla möten på onsdagarna för svenskar i olika hem. Men besökarna  sökte sig dit inte bara för andliga behov även för att det var  ett bra sätt att lära sig engelsksa. I täten från Statskyrkan gick kyrkoherden i Storkyrkan Johan Olof Wallin. Till börja med gick han försiktigt fram då han inte ville göra ”den nya församlingen" till en förföljd kyrka. Men saken drog ut på tiden och först när  Scott såg till att paviljongen, nu kallat Engelska kapellet, byggdes ut med en läktare för 100 personer var måttet rågat. Wallin kontaktade den liberala tidningen Aftonbladet. I flera artiklar började verksamheten kritiseras. Men Scott gav sig inte. När en koleraepidemi 1834 drabbade landet började han sprida uppmuntrande traktater. 1842 började han dessutom ge ut tidningen Pietisten. Ordet "pietist" kommer av det  latinska ordet pietas med betydelsen fromhet, gudaktighet. Den innehöll förutom undervisning på omvändelse en kampanj för nykterhet. Scott gick hårt fram mot namnkristendomen och det utbredda fylleriet i Sverige. Därvid skaffade han sig många fiender I augusti 1839 predikade Scott för 3000 åhörare vid ett nykterhets- och missionsmöte i Gävle. I Jönköping 1840 samlade han deltagare från elva län för nykterhet. Allt bredare folkskaror började nås.

Efter en tid begärde Scott att få inköpa en tomt och bygga ett kapell "till offentlig gudstjänst. J O Wallin som då blivit ärkebiskop begärde i en kritisk publikation att predikanten i gudstjänsterna bara skulle få tala för kapellets medlemmar. Pressen och allmänheten följde den alltmer hätska debatten.  Engelska kyrkan, (nu kallad Betlehemskyrkan) uppfördes i alla fall och väckelsen bkev synlig. Nära 1 200 svenskar besökte mötena. Wallin gav upp, men ersattes av kykoherdar som inte skrädde orden. Metodismen beskrev de som "religiöst fjäsk" och "andligt apväsende". Politiker motionerade i riksdagen om kraftiga åtgärder mot "det metodistiska proselytmakeriet". Aftonbladet beskyllde Scott för försök till tvivelaktiga manövrer och en förlöjligande teaterpjäs om Scott och metodismen uppfördes. Snart kunde inte Scott gå i fred på gatan. Kulmen nåddes palmsöndagen 20 mars 1842 när ett upplopp utbröt på en gudstjönst i Engelska kyrkan. Scotts predikan överröstades av stampningar och buller. Gudstjänsten ställdes in. Scott bad statsmakten om beskydd, men blev istället anmodad att inte mer predika på svenska. Ja man gick mycket lönge, man såg till att Engelska kyrkan stängdes och att Scott utvisades ur landet. I tysthet lämnade han Stockholm 1843,

Pietisten lades i malpåse och den svenske medarbetaren Carl Olof Rosenis fick hålla möten i hemmen. Men han upptog snart redaktörskapet för Pietisten. Nu dock med en inriktning för en väckelsekristen verksamhet inom Statskyrkan. Ett vägval som lyckades, de heta känslorna svalnade och allt gick mot en nyevanglisk folkrörelse. Pietisten började läsas av alltfler bort i stugorna. Upplagan ökade och tidskriften hade snart 10,000 prenumeranter: En lönande verksamhet för den ekonomiskt trångsatte Rosenius. Pietisten lästes också av allt fler, då tidningen allt oftare gick från hem till hem.

Rosenius förkunnade inte en långdragen nådens ordning. Den som hörde hans förkunnelse kunde genast ta ställning till erbjudandet om frälsning. Han vilade sin teologi på fyra grundpelare: 1) Bibeln som Guds ord, 2) Försoningen i Jesus Kristus 3) Nåden och 4) Rättfärdiggörelsen. Rosenius byggde i stor utsträckning sin teologi på Luther, betonade starkt Guds nåd och personlig omvändelse. Han skärpte Scotts inflytande och verkade för en fri kristen verksamhet med kolportörer och missionshus. Rosenius vblev en mycket omtyckt predikant och fick kallelser från stora delar av landet. Bland annat till Riseberga där han 1855 invigde bönhuset. Men 1868 var hans levnadsbana slut

Pietisten fortsattes sedan av prästen Paul Peter Waldenström Han utvecklade där 1872 en lära (försoningsläran) som kom i konflikt med Statskyrkans. De avskedades honom som  präst och Evangeliska Fosterlandstiftlen, som stod Statskyrkan nära, kickade honom som provinsombud. Istället bildade han 1878 tillsammans med E J Ekman, Svenska Missionsförbundet. Pietisten fortsatte han dock med till sin död 1917. Tidningen finns ännu  kvar, men drivs nu av Evangelisk-Luthersk samling. De har publicerat Rosenius artiklar i flera böcker