Den gamla släktbibeln fann jag mitt i skogen

En solig vårdag i maj for jag upp till Ängen. "9 km Ängen" stod det på vägskylten nere vid Norra Västerrottna.  Vägen dit var både lång och slingrig, men till slut kom jag fram till den lilla byn vid den vackra sjön. Jag letade efter ett särskilt ställe, en släktgård i skogen. Jag fortsatte uppför den stora backen, förbi Rokkmakkstugan och fortsatte på en skumpig grusväg in i skogen.

Jag åkte ganska långt  och såg ingenting annat än  jättehöga träd. Urgamla granar och björkar. Snart började jag ge upp. Jag kunde inte hitta den lilla stugan utan förlorade mig alltmer in i den djupa finnskogen. Det kändes nästan lite otäckt. Men långt bortom stock och sten hittade jag i alla fall en liten stuga.

Jag stannade bilen och klev ur. Knackade på och hörde en kvinnoröst svara, hon bad mig stiga in. Jag klev in och mötte två personer som satt vid ett bord i ett kök och drack kaffe. De såg ut att ha det ganska gemytligt. Kvinnan i huset  bjöd mig till bords och jag fägnades snart både bullar och goda kakor.

Jag berättade att jag var ute i släktforskningssammanhang och sökte min farfars fars gård. Vi pratade ganska länge om den gamla goda tiden, och till sist sa kvinnan: ”Du kanske är den där som skulle komma och hämta boken?” Jag förstod ingenting utan undrade vad hon menade. Då gick hon in i ett annat rum och hämtade en gammal sliten psalmbok. Visade mig den och berättade att hon köpt den på en bondauktion för många år sedan.

Boken hade hon sedan ställt i sin bokhylla, och där blev den kvar. Men för en tid sedan hade hon i alla fall plockat fram den och tänkt att slänga den. Men då fick hon en ingivelse, att det kanske kommer nån som den tillhör. ” Du kanske är den personen?” upprepade hon igen. Jag tog emot boken och läste på försättsbladet: ”Denna bok tillhör Märta Olsdotter i Södra Ängen”. Jag reagerade direkt. Inte på kvinnans namn, men  stället där hon bott. Södra Ängen var  ju huset jag letade efter, mina förfäders gård. Så jag sa att den kanske möjligen hade tillhört mina släktingar.

Jag tog emot boken, tackade och avlägsnade mig. For den långa slingrande vägen ner till Södra Västerottna och tillbaka till hotellet i Sunne. Några dagar senare var jag hemma i Kumla. Då fick jag till min stora förvåning se i min släktforskning att Märta Olsdotter var min farfars farmor. Boken var full av gamla tidningsklipp.

Jag öppnade boken och fann genast en sång jag kände igen. Det var som att Märta ville att jag skulle sjunga den och jag sjöng:

"Vad ljus över griften! Han lever, o fröjd! Fullkomnad är skriften, o salighets höjd!
Från himmelen hälsad, han framgår i glans, och världen är frälsad, och segern är hans. Bortvältad är stenen och inseglet bräckt, och vakten har flytt för hans andes fläkt, och avgrunden bävar. Halleluja!"

Och då fick jag se att författaren till den gamla psalmen var Frans Mikael Franzén, kyrkoherde i Kumla 1811-1820, orten där även jag bodde. Några dagar senare berättade jag den märkliga händelsen i kyrkan jag tillhörde, och fick läsa några bibelverser i den. Så kom Märtas gamla psalmbok till nytta igen. Jag tror hon log från sin himmel. 

 

PS Se fler av mina bloggar under fliken Blogg

2024-05-30

Bönhuset är öppet

Nyckeln sitter i låset så det är bara att kliva in, och få en känsla av hur det var här när den kristna väckelsen var väldig i mitten av 1800-talet

PS. Ta med en fikakorg

 

 

Almanacka

Juni

6/6 kl 17 Ekumeniskt bönemöte i klosterruinen

Juli

28/7 kl 15 Sommarmöte i bönhuset. Vi sjunger väckelsesånger. Glory Lundgren, Lars-Inge Larsson och Leif Ekström

Augusti

25/8 kl 18 Sensommarkonsert. Jonatan Lindner med kapell.

September

3/9 kl 19 Ekumenisk bön i bönhuset 

Ge en gåva

Vill du vara med och stödja intresseföreningen och verksamheten i bönhuset är du välkommen att ge en gåva.

Swisch 123-024 42 02

Postgiro 5230-1785

Bankkonto 8164-64247407-2

 

Register

För dig som söker ett särskilt ämne finns HÄR ett register

 

Föreläsning med teater

Om du vill se och höra en gestaltad teater med föreläsning om patron Olof Gabriel Hedengren och Risebergaväckelsen kan du kontakta Lars-Inge Larsson i Åbytorp, Kumla. Han åker runt och berättar. Föreläsningen är 30-60 minuter långa, efter behov. Ring Lars-Inge på 070-208 01 53 om du vill ha ett besök

 

Vem är Jesus?

Klicka HÄR får du se

 

 

Allt fler besökare

Antalet besökare på vår hemsida fortsätter att vara gott. Sedan starten 2011 till den 3 juni 2024 är det totala antalet besökare 90.349 personer

 

Fritt att ta

Det är fritt att ta texter från denna hemsida. Meddela oss gärna om ditt arbete resulterar i någon form av specialarbete, så kan vi skriva om det.

 

Tankvärt

"Man måste fatta Ordet med hjertat, då man omöjligen kan fatta dess högsta sanningar med förnuftet."

Olof Gabriel Hedengren 1854

 

Korta böner

En som med all säkerhet gick till Riseberga bönhus, men som aldrig omnämns om detta i litteraturen är predikanten och sångförfattaren Emil Gustafsson. Och varför skulle han det, han var ju bara 24 år när efterföljaren Helgelseförbundet bildades (*).

Emils föräldrar omskrivs som läsare och varma kristna, och med tanke på att Riseberga bönhus bara låg 5 kilometer från deras bostad, är det självklart att familjen följde med den strida strömmen av väckelsefolk dit. Det var ju först i det nya samfundet som Emil blev känd, med sin kända sång ”Jubla nu mitt sälla hjärta” som han skrev 1887 och ”Ett stilla barnahjärta” 1892. Med all säkerhet tog han starka ungdomsintryck från Risebergarörelsen. Här följer en text av honom om konsten i att fatta sig kort i bönen, som han omskrev i sin bok ”Prisgiven åt Gud”

 

”Den som ingenting har att säga och den som talar utan intresse, talar ofta nog längst. Man säger, att predikanten har stor begåvning, och jag tror att denna gåva framträder som allra skönast under Andens inspiration då han säger mycket med få ord och hans tal är glödande av nit. Den är ingalunda begåvad som med många ord säger ingenting. ”Träd fram friskt, mål i munnen, sluta snart” säger Martin Luther. Det är en dygd som behövde uppodlas, att vara kortfattad.

Vad som gäller offentligt vittnande om Herren, gäller även bön i församlingen. Gud hjälpe oss att stå inför Gud! Jag erinrar mig återigen ett ord av Luther: ”Förbannad vare den predikant, som i kyrkan far efter höga, svåra saker och bär dem fram för folket, sökande sin egen ära eller viljande göra två eller tre lärda och äregiriga personer till behag, Om jag predikar i Wittenberg”, säger han. ”nedlåter jag mig på det djupaste, ser icke på de fyrtio doktorer och magistrar, utan på de hundratals barn och tjänare som äro där. För dem predikar jag, och vilja de andra ej höra, så står ej dörren öppen för dem.”

Detta är den frimodighet, som behövs under alla tider på en predikstol men också överallt i kristendomen framträdande. Bedårad av sin önskan att vara människor till behag har mången eljest allvarlig bedjare blivit en skrymtare och bedit såsom inför människor och inte inför Gud. Predika aldrig när du beder: Låt aldrig någonsin satan förleda dig att söka utvalda kraftiga ord för att slå an på folket eller söka pris av människor. Det är en helig sak att framträda inför den Helige.

 

Vilken sorglig musik i den store Gudens öron, då hans egna barn förställer sig och förlorar barnets enkelhet och öppna karaktär. Det är inter ”ande och liv” att göra bönen kraftig och anslående, utan att bedja och få, det är ande och liv . Bönhörelsen bestämmer bönens värde. Baals tjänare ropade högre och ansträngde sig mer än eldsprofeten.  Inte den bön, som är mest anslående, utan den  som nedkallar eld från himmelen, är av någon djupare betydelse för vår tid. Måtte Elias ande uppväcka en åkallan, som låter världen känna, att Herren äer Gud!

Den som är fostrad i öknen till umgänge med Gud, blåser alarm i en för yttre sinnen ”ljudlös trumpet!” (2 Mos  14:15). Bland de många som trängs och larmar omkring Jesus, är det endast få som vidrör hans klädnad- Må Gud bevara oss och göra våra hjärtan stilla! Jag såge gärna att alla ”bönekvarnar” nedbröts, och alla känslor. som driver omkring hjulen, uttorkades, och våra hjärtan uppmjukades genom gråt och syndabekännelse- Det skadar inte att genomgå n kurs i andlig torka, där så behövs, då människonaturen brunnar sinar ut, och själen ropar efter Gud liksom hjorten efter vatten.

Den nödställde fattar sig kort. ”Herre, hjälp, jag förgås!”. Jesus Davids son, förbarma dig över mig”. Så ocj dem beder i Anden: barnaskapets ande ropar; ”Abba Fader” (Rom 8:15) Anden och bruden, hon som känner brudgummens hjärta – Anden och bruden säger Kom” (Upp 22:17). Han tar sin älskade (Ef 1:6) med ett ögonkast (H. V. 4:9). Den nära bekantskapen inlåter sig inte i någon bevisföring. Marias bud är; ”Herre, se han som du har så kär ligger sjuk.” (Joh 11;3. Och Mose ropade och sade; ”O Gud, gör henne åter frisk” . (4 Mos 12:13)

 

Alla bibelns böner är korta. Herrens bön som innefattar alla våra behov, uttalas med sextiofem ord och är på samma gång uttryck för den troendes liv och tillbedjan. (Matt 6). Guds Ande lär oss inte allenast att tala utan även att sluta. Dessutom skulle det vara vara mindre ord och ande i våra bönemöten, om vi bad i kammaren. Men härmed förkastar vi naturligtvis inte ihärdig bön från den troende. Det är Guds vilja, att vi omtalar allt för honom. Men jag fruktar, att vi har alltför mycket av hedendomens ande i våra böner, ty hedningarna menar sig bli hördas för sina många ords skull. Guds Ande är bönen ande. Han förkastar en mängd överflödigas, tomma ord och gör sak i bönen: Han håller inga föredrag, som en del kristna gör, när de skall bedja, och arbetar inte på att övertyga och beveka en far, som vet vad vi behöver.

 Långa böner är ofta nog medel i satans hand att hindra Guds verk och utsläcka den Helige Ande. Det är hemskt att bedja så, att den Helige Ande flyr, och syndaren förhärdas, Varför beder du? Herre lär oss bedja!”

 

Emil Gustafssons starka intryck av Risebergarörelsen blev troligen en inspirationskälla till både hans texter och sånger  

 

*Intressant är att Helgelseförbundet nämner ytterst lite om Risebergarörelsen i sin litteratur, trots att de var en tydlig fortsättning på Risebergarörelsen. 1886 upphörde verksamheten på Riseberga för att redan året därpå följas av närliggande Torpkonferensen och Helgelseförbundet. Den nya rörelsen skapade inte några egna församlingar förrän in på 1930-talet. Man ville bara vara en fri väckelserörelse i kristenheten, precis som målsättningen var i Risebergarörelsen. Flera av ledarna på Riseberga blev också ledare i Helgelseförbundet, ex Torps ägare Edvard Hedin som fick uppleva Andens dop på Riseberga, ordförande på Riseberga Carl Johan Axel Kihlstedt som blev Helgelseförbundets teolog och bönhuset ivrige predikant August Carlesson som blev en självklar talare på Torp. Något att tänka på när man denna midsommar möts till den 137:e Torpkonferensen. Midsommarkonferenser hade man också haft på Riseberga. Men av den gamla andan från Riseberga finns nog idag ingenting kvar på Torp, nu när man blivit en modern och samhällstillvänd rörelse. Men sina rötter har de i Riseberga, sen får författarna glömma vad de vill