1852 blev ett dramatisk år för paret Hedengren. På mindre tid än tre månader förlorade de sina samtliga fyra barn. Dottern Maria samt sönerna Sven, Severin och Olof. Fyra barns död som var en personlig katastrof för paret Hedengren, men som på sikt blev starten för en kommande väckelse. Sven avled 7 år gammal söndagen 21 mars 1852. Agnes, 4 år, dagen därpå. Strypsjuka kvävde dem till döds, för det fanns det då ingen bot. Den 23:e samlar sig Lina, sätter sig ner och skriver till sina föräldrar:
”Ack mina älskade Föräldrar! … vår lille milde ömme Engla-Sven är gången, och dock icke ensam! Han fick sin ”lilla” syster, vår lilla ros, vår Agnes med sig – de följdes hand i hand i lifvet och döden. O, det var smärtsamt, de kära, de goda, de älskade barnen som gifvit så mången outsäglig fröjd och som älskade oss så ömt tillbaka.
Sven flyktade Söndagen den 21 kl. 12 på dagen och lilla Agnes ville icke dröja längre än till dagen derpå kl 9 på morgonen. Den, som är kärleken sjelf – ´Herren gaf och Herren tog. Wälsignad vare Herrens namn´.
De ligga nu så söta och så vackra, deraf stoft är så rörande och sköna att se på…– Ni kände så väl huru förståndig och innerlig älskande han var, den der lille Sven, så lärgirig och utvecklad och hade redan väckt hos sina föräldrar de ljuvaste förhoppningar för framtiden och lilla Agnes så barnslig och ändå tenkande; de äldsta båda som nu redan, i synnerhet Sven, kunde samtala med oss och följa med i allt.
… Under sina starkaste plågor glömde Sven aldrig att visa oss all upptänklig ömhet; han klappade och kysste oss och bad med de milda ögonen ett förlåt om han visade den minsta otålighet, men han var outsägligt tålig, klagade nästan intet och dock var han så mycket pinad. Morfar och mormor låg beständigt för hans tankar och han sade nästan under dödskampen: ´Helsa Morfar, skrif till honom och säg att jag får mina små pistoler och att han skickar dem på Diligensen om onsdag´.
Sedan sade han: ´Jag vill fara till Stockholm i sommar´ och ännu en annan gång ´Tacka Mormor´. Detta sade han i afbrott och då knappast ett andetag kunde trängna sig fram ur det betryckta bröstet. Ack, han var en Guds Engel och alla hade fästat sig vid honom med ömhet: Skolbarnen uppstämde alla en chorus af saknadens tårar då tjenstefolk och grannar, alla omgifva de oss med tårfyllda ögon och fulla hjertan. –
Vår lilla fylliga, frodiga Agnes, också så mild och vänlig, hade samma svåra kamp fastän kortare men de ville följas åt.
Doktor Hallberg och Accarius, som nu äro här och nyss obducerat deras små plågade halsar och bröst, säga oss att förtäppningen icke allenast varit såsom i vanlig strypsjuka (difteri), endast i strupen, utan på dem båda sträckt sig ända ned i alla luftrören och ned i lungorna, och att Sven hostat lös den hinna som satt i sjelfva strupen och således varit räddad under vanliga förhållanden, men nu var det omöjligt. Ack! Kom till oss, kom till Eder sörjande Lina och låt oss i hvarandras famn tala om dem och trösta genom Guds nådiga, aldrig sviktande kärlek!
O! kom goda, älskade föräldrar.
beder Eder älskade, sörjande Lina”