Risebergarörelsens första samlingar var i princip olagliga. Där fanns nämligen en lag som ”hindrade religiösa sammankomster utan prästerlig medverkan”. Förordningen hette konventikelplakatet och tillkom 1726. Men Hedengren bidrog till att den avskaffades 1858.
Konventikelplakatet riktade sig främst mot den pietistiska rörelsen, för att slå vakt om "enhet i religionen" som enligt den tidens uppfattning var nödvändig för samhällets bestånd. Brott mot förordningen kunde resultera i stränga straff, som fängelse, prygel eller landsförvisning. Många vägrade dock att finna sig i lagen, och föredrog att utvandra, de flesta till Nordamerika. Den första stora emigrationsvågen på 1840- och 1850-talen berodde till en del på konventikelplakatet.
Det var också just husandakt som Hedengren tog fasta på när han första gången 1853 samlade sina anställda till bönemöte i sitt hem. Men då tillströmningen av folk ökade fick myndigheterna till slut nog och åtalade 1855 Hedengren, för brott mot konventikelplakatet. Men därefter skickade han och många andra väckelseledare i Sverige petitioner till regeringen om önskan att avskaffa förordningen. Och 1858 upphävdes plakatet och en något mildare lag kom i dess ställe. Sammankomster utan ledning av präst fick fortfarande inte förekomma under den vanliga gudstjänsttiden utan särskilt tillstånd. Men redan 1868 ersattes även den. Nu fick sådan sammankomst hållas under den allmänna gudstjänsttiden, men fick inte vara så nära kyrkan att den störde ordningen.
Här nedan kan ni läsa hur regeringen uttryckte konventikelplakatet i skrift när den lagfästes 1726, samt längre ner hur regeringen omformulerade den 1858.
Konventikelplakatet av år 1726
Kungl. Maj:ts förnyade plakat och förbud angående de olofliga sammankomster, hvilka uti enskilda hus till en särskild ocb enkannerlig gudstjänst förrättande anställas samt deras straff, som därmed beträdas, af den 12 januari I726.
"Vi hafva af en nådig och kristlig omsorg för en ren och oförfalskad gudstjänst och till att dervid en god ordning handhafva och bibehålla med Vårt riksråds råde funnit högst nödigt och nyttigt härigenom de före detta utgångna kungl. förordningar om olofliga sammankomster således förnya och vidare förklara, som följer: De förra kungl. påbuden och förordningarna äro af det klara och tydliga innehåll, att de ingen gudaktighetsöfning förbjuda, som ej heller Vår nådiga tanke och uppsåt är den att hindra, utan vilja fastmera alla Våra trogna undersåtar i gemen, och hvar och en i synnerhet därtill i nåder förmana, så att de för allting vinnlägga sig därom, huru de måga tilltaga i Guds nåd och vår Herre Jesu Kristi kunskap samt att visa underdånig lydnad emot Våra hälsosamma förordningar. Til den ändan föräldrar och husbönder måga och bära, efter den kristliga plikten, deras barn, anhöriga och tjänstefolk uti sina hus lära och undervisa samt lära och undervisa låta uti katekesen och deras kristendom, efterfråga och förhöra, hvad de kunna om helgdagarna lärt af predikan, dagligen med dem hålla bön, läsa ur bibeln eller några andra gudliga och här i Vårt rike vedertagna böcker så ock ett troget inseende hafva på deras lefverne och dem med eget exempel till gudaktighet föregå. Dock att de sig avhålla ifrån djupsinniga frågor och lärostridigheter, som för de enfaldiga äro för höga och kunna gifva anledning till någon villfarelse.
Men att uti privata och enskilda hus, man- och kvinnkön, gamla och unga, kända och okända, få eller flera, skola hafva frihet sig att samla och tillhopa komma allt under förevändning att bruka sin andakt och enkannerliga gudstjänst, den där med de vanliga sön- och helgdagars texters predikande och utläggande, böners och nya bönesätts förklarande finnes på åtskilliga ställen vara förrättad; det anse Vi hvarken för nyttigt eller oundgängligt utan mera såsom en skadlig nyhet, som en god ordning i Våra kristliga församlingar förstörer, hvilket i längden till självsvåld, missbruk och många farliga oredor skulle tillfälle och anledning gifva, utom det till befruktandes är, att mången av oförstånd och okunnighet i sin kristendom lätteligen kunde blifva till sådana irriga meningar och lärosatser anförd, som med den rena evangeliska läran ej vore öfverenskommande. Allt därför, emedan sådana sammankomster desto mindre kunna pröfvas till den sanna kristendomens utöfning nödiga, som Vårt rike, Gudi lof, de stora fördelar äger, att Guds ord hos oss rikeligen varder lärdt och predikadt, och hvar och en dessutan är frihet lämnad, i sitt hus att bruka sin andakt. Ty finna Vi rådsamt att afvskaffa och alldeles förbjuda slika olofliga smmankomster, så att den, som sig understår dem att hålla och tillåta, skall första gången böta två hundra daler s:mt, andra gången fyra hundra daler s:mt eller, i mangel af böter, plikta första gången med fjorton dagars fängelse på vatten och bröd, och andra gången med tre veckors fängelse på vatten och bröd. Men kommer han tredje gången igen, skall han på tvenne år ur riket förvisas. I lika måtto skola de, som sig till sådana sammankomster inställa, hvar för sig första gången böta fyratio mark s:mt, andra gången dubbelt och tredje gången fyradubbelt.
I det öfriga, som en ganska stor fåkunnighet uti kristendomskunskapen hos allt för många, särdeles af gemene man, förspörjes; ty skola prästerna efter deras ed och ämbetsskyldighet vara förbundna troligen sin anförtrodda hjord att vårda och utom de vanliga katekismiförhör i kyrkan esomoftast besöka sina åhörare i deras hus eller, där sådant bekvämligen ej låter sig göra, då några hus i staden och byar på landet i sänder sammankalla, på det de med all säkerhet måga fönimma deras framsteg i kristendomen och dem till den rätta salighetens grund och kunskap föra. Dock må prästerna icke utgifva några skrifteligen af dem uppsatta kristendomsspörsmål och svar, förrän de vederbörligen äro öfversedda och auktoriserade.
Och alldenstund sön- och helgdagar, hvilka till Guds ära och pris böra användas, af många obetänkta härtills med allehanda syndigt och ogudaktigt lefverne, såsom spel och dryckenskap samt annat förargligt väsende, i synnerhet på krogar och källare, blifva missbrukade, hvilket igenom de före detta utgångna stadgar och förordningar strängeligen är förbjudet; alltså pröfva Vi jämväl det vara högst nödvändigt, att en vaksam och allvarsam uppsikt däröfver hålles, huru de öfverträdelser, som emot kungl. stadgan om eder och sabbatsbrott den 17 oktober 1687, både i städerna och på landet föröfvas, hädanefter af vederbörande fiskaler, uppsyningsmän och betjänte må angifvas och till lagligt afdömmande fortskyndas.
Och på det de till större flit att uppspana dylika förbrytelser och därvid sina ämbeten behörigen förrätta må uppmuntras, vilja Vi dem icke allenast halfparten af dessa ofvannämda utan ock af alla de öfvriga böter, som i stadgan om eder och sabbatsbrott äro utsatta, tillägga. Vi bjuda och befalla fördenskull alla dem, som vederbör, i synnerhet Vår öfverståthållare i Stockholm, Våra guvernörer, och landshöfdingar, så ock magistraten i städerna, befallnings-, läns- och fjärdingsmän på landet, att de hörsamlingen rätta sig härefter, och öfver denna Vår förhoppning hålla en sträng hand, så att allt hvad däremot sker, må oförsumligen blifva angifvet och lagligen afstraffat."
Text: KG Mattsson
Konventikelplakatet av år 1858
Kongl. Maj:ts nådiga forordning, angående serskilda sammankomster för andaktsöfvning; Gifven Stockholms slott den 26 oktober 1858.
"Vi Oscar, med Guds nåde, Sveriges, Norriges, Göthes och Vendes konung, göre veterligt: det Vi, med rikets ständer funnit godt att, med upphäfvande af Kongl. plakatet emot serskilda religionssammankomster den 12 januari 1726 samt hvad för öfvrigt i detta ämne finnes stadgat, förordna som följer:
Medlemmar af den Evangelisk-lutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan serskildt tillstånd, äga rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens prästerskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen uppträda.
Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagdt är, å tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter hus eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utdövande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till och med trehundra riksdaler riksmynt, till tväskiftes emellan åklagaren och församlingens fattiga. Saknar den bötfällde tillgång till böterne skola de förvandlas till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling af böter enligt utsökningsbalken.
Det alle, som vederbör, hafva sig hörsamligen att efterrätta. Till yttermera visso hafve Vi detta med egen hand underskrifvit och med Vårt Kongl. sigill bekräfta låtit.
Stockholms slott den 26 oktober 1858.
Under Hans Maj:ts, min allernådigste konungs och herres sjukdom:
CARL. (L.S)