Funderingar 2024
På luffen med tåg
Jag har varit ute och tågluffat fem gånger, första gången redan 1974. Då kostade ett tågluffarkort bara omkring tusenlappen och då fick man under en hel månads tid åka som man ville i 21 europeiska länder. Det var den internationella järnvägsunionens (UIC) som firade 50-årsjubileum 1972 och möjligheten att tågluffa var tänkt bara som en engångsföreteelse. Men det blev genast succé och idén permanentades. Det var i stort bara att kliva på och se var man hamnadet. Nja vi blir planerade våra resror gaska väl.
Första turen gick till England, Frankrike och Spanien, andra resan till Frankrike och Italien, tredje resan gjorde jag jobbet och var fjärde resan gick till Grekland. Man fick ett resekort när man startade och det var bara att skriva in med en bläckpenna var man skulle. Konduktören tittade i kortet, satte en stämpel, lyfte på hatten och gick iväg. Det var ett väldigt skönt sätt för unga att se Europa. Nu är det visst lite krångligare. Europa är indelar i zoner och kortet kostar mycket mer. Man hade en ryggsäck som enda bagage , kläder och ett enda byte. Oftast bodde vi på vandrarhem ioch billiga hotell, någon gång sov vi på parkbänkar invirade i tidningar för att hålla nattkylan bort. Mobiltefoner fanns inte då, så det enda livstecken våra föräldrar fick av oss var ett vykort då och då. Men stackars och föräldrar,.
Möjligheten att tågluffa startade på prov redan 1972 och min kompis Michael och stack ut. Men inte jag, mamman ville inte släppa iväg en liten gosse, jag var ju bara 16 år. Hon lät mig istället förstå att jag fick upp vänta tills jag blev myndig vid 18 år. Så blev det, och nu i efterhand kan jag säga att jag är mycket glad att jag kom ut.
K-G Mattsson