Brevet till Wadström

Olof Gabriels brev gick till Bernhard Wadström (1831-1918), som var präst i Stockholm. Han och Olof Gabriel hade lärt känna varandra i samband med bildandet av Evangeliska fosterlandsstiftelsen 1856. En rörelse som Bernhard dock lämnade efter en meningsmotsättning 1875. Hedengren bodde ofta hos Wadström under sin tid som riksdagsman 1866-1870. Efter en lång och tröttande riksdagsperiod 1870 kom Hedengren hem till Riseberga för tre månaders ledighet. Men arbetsuppgifter saknades inte heller på Riseberga, dagarna var fylla av arbete och brev skrevs, som det följande, en av hans sista, i sista sekund: 

 

Wretstorp, Riseberga den 18 Nov. 1870. 

Käre, dyre Broder i Herren! 
Nåd och frid genom Jesus Christus!

Nyss hemkommen från ett besök i grannskapet underrättades jag om en af grannarnas död, hvarför, då jag tager för afgjordt att jag blir bjuden på begrafningen, jag nödgas besvära dig.............. 

Som posttimmen är nära förhanden, ville jag börja mitt bref med den kommission, jag nyss tagit mig friheten att pålägga dig i hopp om ditt öfverseende. Nu kan jag få säga dig och din kära hustru hvad jag helst velat börja med, nämligen mitt hjertliga tack för all den broderliga välvilja och kärlek, som jag nu och alltid fått röna i edert fridfulla, behagliga hem, der jag mindre saknar skiljsmessan från de mina under de långa riksdagarna, än jag skulle göra, om jag icke fick den stora förmånen att få bo hos en broder och syster i Christus, där jag hvarje dag känner mig såsom hemma. 

Tiden ilar fort, och redan är en tredjedel af mina tre månaders ferier tilländalupen. Snart stundar skiljsmessan från det kära hemmet, der jag i år så litet fått njuta de fröjder, som endast det egna hemmet kan erbjuda; och då blir det återigen att taga eder syskonkärlek i anspråk under ytterligare fyra månader. 

Herren har böjt den käre brodern A. F:k’s (1) hjerta ännu en gång, så att vi i söndags åtta dagar sedan hade den fröjden att — gemensamt med en stor skara trossyskon — få af hans händer anamma Jesu lekamen och blod i vårt bönehus. Vi kunna ej annat än vara mycket tacksamma för F:k’s uppoffrande kärlek, som för att tjena oss i broderlig kärlek låter sin egen bestämda åsikt i denna punkt fara. 
Både han och jag frukta, att derförutan en söndring bland Guds barn här på orten skulle inträffa; ytterst få af dem skulle kunna låta förmå sig att mottaga Herrens heliga nattvard af otrogna lärare........ 

“I det nödvändiga enhet •—• i allt kärlek! Ja, det är jag af hjertat med om. Men hvad är “det nödvändiga1’? Icke “samma kyrkobruk1* — det säger Augsb. Bek. (2) uttryckligen. Men samma tro på Gud och Kristus, som Kristi kyrka sedan apostlarnes dagar bekänt och reformatorerna förkunnat: Kristus, aflad af Guds Ande, född af jungfrun Maria, död för våra synder, uppstånden till vår rättfärdighet, igenkommande........... 

Nu är posttimmen inne, hvarför jag endast hinner sända mina, min hustrus och min dotters hjertliga helsningar och bedja dig framföra dem äfven till din kära fru. 

Herren Jesus vare vår rättfärdighet och vår starkhet i lif och död, önskar innerligen din trofast tillgifne broder 
O. Hedengren. 

 

 

Fotnot

 1) Axel Falk (1821-1904) präst i Kumla, som ofta förrättade nattvarden i Risberga bönhus. Falk kom att betyda mycket för det positiva förhållandet mellan Svenska kyrkan och frikyrkorörelsen i Kumla

2) Augsburgska bekännelsen