Tro är att försanthålla något man inte vet, exempelvis att tro på Gud. Tron är vi nu hänvisade till, tills vi möter honom ”ansikte mot ansikte” som det står i  Första Korintierbrevet 13:12. Om man nu inte tror som Olle förstås.

För några år sedan bodde jag i Jönköping, i ett kollektiv. Vi var tre grabbar och en tjej med var sitt sovrum, ett gemensamt kök och ett litet kylskåp. Trädgården tog vi hand om tillsammans. Klippte gräs nån gång när vi hade lust. Så trädgården var kanske lite vildvuxen. Men vi brukade sitta där ute på sommaren, på de vita trädgårdsmöblerna. Lyssna på fåglarnas och humlornas melodier eller prata och dricka kaffe.

Jag arbetade som fritidsledare på två skolor utanför stan. Det var någon mil dit. Och jag använde min gamla bil. Sommar som vinter. Men vintertid gick bilen lite knaggligt. Den var gammal och skruttig. Så vintertid kunde det var lite att svårt få igång den. En vintermorgon var det särskilt kallt, med bilkrångel som följd. Bilen var stendöd, ville inte starta alls. Så jag lämnade skrället och gick tillbaka in i huset och kollade busstidtabellen. 

Men jag hade inte räknat med min kompis Olle. Han var en i husgänget och vi hade samtalat mycket om tron på Gud. Han kom från ett ickereligiöst hem, men var en sökare. Och jag svarade väl så gott jag kunde. Den här morgonen satt vi i köket och han hörde mig berätta om min eländiga bil och såg mig bläddra i busstidtabellen. Till sist sa han högt ”Jag ska be till Gud att din bil startar” och så sprang han upp till sitt sovrum och bad. Efter en stund ropade han att det var klart. Gud hade gett klartecken, så nu skulle allting ordna sig.

Jag tyckte nästan lite synd om Olle där jag satt vid köksbordet. Han var ju ny i tron och skulle nu säkert mista gnistan, för bilen var ju stendöd. Men Olle var envis, han ropade snart till mig igen att det var dags att gå ut. Motvilligt lämnade jag köket och gick ut. Bilnycklarna kramade jag hårt i fickan. ”Stackars Olle, tänkte jag, det här kommer ju inte att funka”. Jag gick i alla fall ut och satte mig i bilen. Olle öppnade sitt sovrumsfönster i huset och tecknade att det var okey att starta. Han hade bett och Gud hade gett klartecken. Allt var okey. Jag kunde inte annat än le lite snett när jag satte nyckeln i låset och vred om

”Wrooom”, sa bilen. Den dånade som aldrig förr.  “Wrom, wrom, wrom” sa den. Jag blev jätteförvånad. Bilen betedde sig som om den vore en racerbil. Jag visste inte vad jag skulle tro men sneglade lite upp mot Olles sovrumsfönster. Där stod han och gjorde tummen upp. Han hade bett och Gud hade fixat det här. Jag kunde inte annat än skratta. Min svaga tro fick sig en riktig knäck. Olles tro på Gud hade hjälpt. Bilresan till jobbet gick utmärkt den här iskalla vintermorgonen.

Karl-Gustaf Mattsson