För några år sedan for jag i mitt arbete som journalist till Paris. Jag hade bestämt möte med missionär Stig Andreasson, att möta mig på järnvägsstationen Gare du Nord. Men vad varken jag eller Stig hade räknat med, var att franska järnvägsunionen just denna dag inledde en tågstrejk. Så när jag många timmar försenad anlände till Paris hade Stig gått hem för länge sen.
Så hur hittar man då i Paris när det franska ordförrådet uppgår till ”Oui” och några knappa ord till. Jo, när jag vandrade ut genom ingången till den stora stationen tog jag sikte på första bästa fransos. Visade honom en skriven adress och frågade på ”fronglish”, som fransmännen spydigt kallar alla som försöker tilltala dem på franska och engelska, hur man hittade dit.
Mannen med basker babblade nåt helt obegripligt och pekade med hela armen vartåt målet låg. Jag följde armens riktning, tills dess att jag tyckte det var säkrast att fråga någon igen. En kvinna svarade på grötig rotvälska och viftade med handen åt ett håll. Jag sa "oui" och följde handens rörelseriktining. Och så där höll jag på genom halva Paris, ända tills jag kom fram till ett höghus. I portingången fann jag Andreassons namn och på elfte våningen var Stigs fru just klar med middagen när jag klev in.
Vi kristna är som de här pekande fransoserna. När sökare letar sig fram i livet så är det din och min uppgift att leda dem rätt. Att peka ut den rätta vägen, den som bär till himmelen. Folk kanske inte alltid förstår vår frikyrkliga rotvälska, våra teologiska riktningar eller självpåfunna livsfunderingar. Men de förstår när vi pekar på Jesus, med våra liv, i ord och handling. Det finns många ”andliga” vägvisare i vår tid. Människor som pekar åt andra håll, på irrvägar, senvägar och dessvärre ofta återvändsgränder. Tyvärr bär inte alla vägar till rätt adress. Och skulle man trots virrvarret av ledsagare ändå hitta fram till rätt port, så är det bara den som är känd av husets herre som släpps in. Ingen får äta måltid med Pappa som inte är en älskad och efterlängtad vän till Sonen.