Jag var på teater igårkväll. En närstående släkting jobbar där och fick mig och frugan att gå dit. Det är inte ofta jag går på teater, men jag gjorde ett undantag för min kära släktnings skull. Det var en enmansteater med en monolog på en timme. Och det var ju fantastiskt att höra henne. Hur hon kunde spela teater och samtidigt kunde dra text i en timmes tid. Otroligt att hon kunde komma håg allt. Tidvis var teatern ganska rolig, innehöll en del lustigheter. Men den var uppblandad med många sexskämt och grova svärord. Publiken skrattade, jublade  och applåderade. Men jag kände mig ganska malplacerad. Kände mig inte hemma där.

Jag vet inte om jag håller på att bli gammal, är mossig eller bara inkrökt i största fallmänhet. Men jag längtade ut till skogen. Till de dagliga promenaderna tillsammans med Herren Då brukar vi sjunga tillsammans. Från A-Ö, bara för att det finns så många vackra sånger att sjunga. A som i ”Alla borde känna till”, B som i ”Bereden väg för Herran”. C kommer jag aldrig på nån, så den brukar jag hoppa över. Men D som ”De komma från öst och väst”, och så vidare tills vi kommit till Ö. Då har vi ofta nått till slutet av motionsspårets 2,5 km.

Då kan jag ännu nynna på sången på A. Den lilla enkla sången som pappa brukade sjunga med oss barn på dragspel. Den ger mångtusende mer glädje och inre frid än en teater någonsin kan ge.

Alla borde känna till 
Alla borde känna till
Alla borde känna till, vem Jesus är.
Han är liljan ut i dalen.
Han är morgonstjärnan klar.
Han är skönast bland de tusen.
Alla borde veta det

                          Lyssna HÄR på den vackra sången