Alla borde känna till
Jag var på teater igårkväll. En närstående släkting jobbar där och fick mig och frugan att gå dit. Det är inte ofta jag går på teater, men jag gjorde ett undantag för min kära släktnings skull. Det var en enmansteater med en monolog på en timme. Och det var ju fantastiskt att höra henne. Hur hon kunde spela teater och samtidigt kunde dra text i en timmes tid. Otroligt att hon kunde komma håg allt. Tidvis var teatern ganska rolig, innehöll en del lustigheter. Men den var uppblandad med många sexskämt och grova svärord. Publiken skrattade, jublade och applåderade. Men jag kände mig ganska malplacerad. Kände mig inte hemma där.
Jag vet inte om jag håller på att bli gammal, är mossig eller bara inkrökt i största fallmänhet. Men jag längtade ut till skogen. Till de dagliga promenaderna tillsammans med Herren Då brukar vi sjunga tillsammans. Från A-Ö, bara för att det finns så många vackra sånger att sjunga. A som i ”Alla borde känna till”, B som i ”Bereden väg för Herran”. C kommer jag aldrig på nån, så den brukar jag hoppa över. Men D som ”De komma från öst och väst”, och så vidare tills vi kommit till Ö. Då har vi ofta nått till slutet av motionsspårets 2,5 km.
Då kan jag ännu nynna på sången på A. Den lilla enkla sången som pappa brukade sjunga med oss barn på dragspel. Den ger mångtusende mer glädje och inre frid än en teater någonsin kan ge.
Alla borde känna till
Alla borde känna till
Alla borde känna till, vem Jesus är.
Han är liljan ut i dalen.
Han är morgonstjärnan klar.
Han är skönast bland de tusen.
Alla borde veta det
En stor och grym bjässe
Mitt efternamn Mattsson är kommen från en finne 10 generationer tillbaka i tiden. Buret vidare genom anorna av söner som alla hette Matts Mattsson. Dem förste hette Eric Mattson Ikoinen, född cirka 1600 och inflyttade 1620 till Sverige från Ikoinsala gård. Kangasniemi socken, Kutemajärvi län i Finland. Han gick som så många andra finnar på den tiden upp till Värmland, och tog ett boställe långt upp i skogarna. Stället heter Långtjärn och ligger i Gräsmark socken.
Sveriges kung Karl IX hade nämligen lovat alla finnar som kunde konsten att svedjebruka tio års skattefrihet om de kunde uppodla Värmland, som då var att se som rena vildmarken. Matts gifte sig senare med en kvinna som hette Sofia Persdotter och tillsammans fick de fyra barn, 3 söner och 1 dotter.
De tycks alla ha levt ett fredligt liv. Dock kom hans son Matts Erikson Ikoinen 18 augusti 1648 i bråk med sin granne. En finne som hette Sigfrid Pedersson i Bredsjön. Denne tyckte att Matts tagit sig friheter och allt för ofta låtit sina djur komma över på hans tomt. De träffades för att göra upp om saken. Som seden var bjöd Sigfrid sin granne Matts på brännvin och de båda herrarna blev snart ganska fulla. Då Sigfrid märkte att Matts inte var så särskilt intresserad av att följa bestämmelserna, rände han sim kniv i Matts Ericsson så att han dog. Så kan det gå om man är full. Strax insåg Sigfrid dock konsekvensen av sitt tilltag. Hade han infångats hade han nämligen fått plikta med livet. Så han tog till sjappen, till närliggande grannlandet Norge.
Att jag känner till denna historia är tack vare Carl Axel Gottlund och Olof Olofsson . Den förre folklivsforskare från Finland som gjorde resor i Värmland 1817 och 1822 och träffade flera av mina förfäder, Allt för att ta reda på om den finska kulturen då levde kvar. Den senare hembygdsvän och upptecknare av gamla historier. Vid ett besök hos kyrkoherden antecknade Gottlund i kyrkboken vilka av sockenborna som hade finskt ursprung. När han en natt övernattade hos min farfars farfar Matts Mattsson i Ängen beskrev han denne på följande sätt: ”En stor och grym bjässe, men en god hederlig karl”. När jag frågade min fru vad Gottlund kan ha menat med detta svarade hon bara: ”Titta dig själv i spegeln så får du se”.
Gott nytt liv!
Nu är det påsk igen, ja inte jul alltså för man brukar ju sjunga så (”Nu är det jul igen”). Nej kristenhetens viktigaste helg glöms ofta av svensken. De fattar inte att Gud gav oss hopplöst förlorade människor ett fantastiskt erbjudande. Vi behövde bara tro på hans ende son som gav sitt liv för oss. Han gav det, inte med makt och myndighet, (Luk 4.2 ), med ilska och hård näve i bordet. Nej, utan av kärlek som bara en kär far kan ge sina barn.
Men vi har blandat ihop allting. Tänk ex på den kända adventsången ”Bereden väg för Herran”. Texten handlar inte ett dugg om advent och jul, utan om påsken: ”Strö palmer bred ut kläder” sjunger vi i den. När gjorde man det? På första advent? Nej inte alls. Den strofen påminner oss i stället om Palmsöndagen när Jesus red in i Jerusalem, dagen som inleder påsken. Och vet ni förresten varför vi äter ägg och har kycklingar på bordet. För att ägg är så goda och kycklingar så gulliga? Nej inte alls. Det påminner istället om det nya livet som Jesus gav oss, om att allting blev nytt med honom Och vet ni varför vi har tuppen på påskbordet? För att han är så snygg att se på? Nej inte alls. Den påminner oss istället om att tuppen gol efter att aposteln Petrus förnekat Jesus 3 gånger. Men så fick Petrus också förlåtelse efter, 3 gånger för vad han gjort (Joh 21:15-17).
Så får också du förlåtelse av Jesus om du bekänner vad du gjort och evig frälsning - om du bara bejakar och tror på honom.
Så glad påsk då - och Gott Nytt Liv!!